Igenkänning


Kopplar ner tankeverksamheten med Billy Joel:

She's always a woman

She can kill with a smile
She can wound with her eyes
She can ruin your faith with her casual lies
And she only reveals what she wants you to see
She hides like a child,
But she's always a woman to me

She can lead you to love
She can take you or leave you
She can ask for the truth
But she'll never believe you
And she'll take what you give her, as long as it's free
Yeah, she steals like a thief
But she's always a woman to me

She takes care of herself
She can wait if she wants
She's ahead of her time
and she never gives out
And she never gives in
She just changes her mind

And she'll promise you more
Than the Garden of Eden
Then she'll carelessly cut you
And laugh while you're bleedin'
But she'll bring out the best
And the worst you can be
Blame it all on yourself
Cause she's always a woman to me

She takes care of herself
She can wait if she wants
She's ahead of her time
and she never gives out
And she never gives in
She just changes her mind

She is frequently kind
And she's suddenly cruel
She can do as she pleases
She's nobody's fool
And she can't be convicted
She's earned her degree
And the most she will do
Is throw shadows at you
But she's always a woman to me
 


Kom och gör mig lycklig


Diggar Rolandz "Kom och gör mig lycklig" känner att texten gör mig varm :D

Förnekar sömnbrist, förnekar tidsbrist, förnekar en skitig lägenhet och ser fram emot de stunderna som betyder mest just nu, det är inte så många men är beredd att säga att kvaliten är bättre än kvantiteten :-)

På schemat idag står intro på nya kursen, träning och fix på stan och ikväll blir det våra vänners liv i soffan (JAAA!!) Vem vet jag kanske kan få en godnattkram också om allt vill sig väl!


Varsamt


Varsamt tar du över varje cell i hennes kropp,
varsamt träder en väg fram,
och hon ler innifrån och ut.

Ler bort en rädsla,
en rädsla som inte lamslår,
utan leder henne.

Hon är inte vilsen,
hon vet,
men inte hur,
men hon vet.

Och allt är nytt,
ingenting är som då,
och hon är hänförd.

Rädd men hänförd. 

Hon klarar det, 
hon gör faktiskt det, 
utan sår, 
utan tårar, 
och utan panik, 
det är bara en varm känsla i magen som får syre och växer. 

Och hon längtar, 
men hon lever nu,
varsamt. 

Varsamt skrapar vi på ytan,
varsamt skapar vi någonting starkt och fint. 

Hon är rädd, men inte som då.


 

Flodens botten

Under stjärnorna i natt
går jag hela vägen ner.
Från det högsta av berg
till floden jag ser.

Och när jag dyker från stranden
 är jag blind men min hand
den söker åt mig
efter det som försvann

Även om jag vet är floden är djup
går jag dit om nätterna och står där ett tag 
Och en dag ska jag nå ända ner 
ner till flodens botten på ett andetag

Under stjärnorna i natt
går jag hela vägen ner
Från det högsta av berg
till floden jag ser
Och jag dyker från stranden
efter sånt som jag mist
Efter allt jag försummat
som hann ifatt mig till sist

Under stjärnorna i natt
går jag hela vägen ner
Genom tvivlarnas skog
och vi blir bara fler
Det är nånting vi söker
som inte orden rår på
Och som flyr undan ljuset
som inte går att förstå
Under stjärnorna i natt

Även om jag vet är floden är djup
går jag dit om nätterna och står där ett tag 
Och en dag ska jag nå ända ner 
ner till flodens botten på ett andetag

Under stjärnorna i natt
går jag hela vägen ner
Genom suckarnas dal
till det vatten jag ser
Vi kommer alla ur floden
och alla slutar vi där
Vi färdas med strömmen
den lilla tid vi är här
Under stjärnorna i natt 


är jag blind men min hand
den söker åt mig
efter det som försvann

Och en dag ska jag nå ända ner 
ner till flodens botten på ett andetag

Flodens botten, Helen Sjöholm
Text: Tomas Andersson Wij

Är lite orolig...


...över min konsumtion av julpsalmer och det är inte ens december, jag är helt såld och går här hemma och skrålar i alldeles för höga tonarter ;-) 

Annars skriver jag nu min omteneta efter min vecka på "Teneriffa", det verkar överkomligt men det är alltid segt, en process, en jäkla förlossning att få fram 6 sidor text, tur att man ändå gillar att skriva. 
Försökte flörta med Andreas för att han skulle skriva mina diskussioner om flexibla anställningar och jag skulle få montera hydraulik och bli manligt skitig men herrn hade vissa invändningar :-P 

Livet pirrar lite i magen just nu, 
solen strålar in i mitt vardagsrum och får snön på balkongen att gnistra vackrare än vackrast, 
jag tar in och njuter, 
minns, 
längtar, 
och funderar. 

Vill inte se hela spelplanen och utan vill leva nu, bara just nu, i denna sekund, i denna mänskliga värme. 

Jag tänker inte vara orolig, det tjänar ingenting till,
vänder blicken mot solen och låter strålarna värma min rosiga kind,
och är här nu.

  


Vilken vecka...


den här veckan har varit så dubbel....kan inte beskriva den på något annat sätt.

En fin helg med favoriterna i Holland i bagaget som värmer, två tentor som hänger över mig och gör mig (o)medvetet stressad och oharmonisk.

Sådan glädje men så kommer sorgen, vi rår inte över livet och vad som händer, det är så påtagligt och det gör mig ödmjuk och jävligt blödig. 

Fin kväll med Simon och anton i onsdags med bra samtal, filmkväll hos Axel igår med tänkvärda och braiga kortfilmer om kärlek, piroger fick vi också...där i mellan tentaskriver jag och Anna och vi har så kul och det går sakta framåt i lagom tempo. 

Ovisshet inför framtiden, väljer jag rätt, ska jag säga ja eller nej.

Snön ligger vit överallt och lyser upp, längtar nästan efter skidåkning och en termos med kaffe. Julmusiken hörs ständigt ur mina högtalare, den gör mig varm. 

Idag bryter solen nästan sig fram genom molnen och får istapparna på balkongtaket att glittra. 

Idag väljer jag glädjen och lämnar min oro, för du bär den, du bär mig. 

 



Elins finfina collage från Hollandsvistelsen :D

Ikväll blir det gymmet, höjning till 80 kg i benböj idag, det är en milstolpe.


Det är inte...


...varje dag man startar dagen med julpsalmer, tänk "Gören portarna höga" på orgel och storstädning, mina grannar måste hata mig ;-) Men jag har julstämmning så det struntar jag i fullständigt!

Snart kommer Anna och vi ska skriva essä, javisst!

Klurar


Funderar och klurar, skulle en grön skjorta passa mig?

Den här karriärplaneringsgrejen i skolan och Friskis och Svettis-grejen får mig att grubbla, fundera och klura många många gånger om.

Lära för livet, det tar liksom aldrig slut, jag kommer aldrig bli klar :-P Men man måste ju ha pengar, leva av något, leva för något?

Njuter i fulla drag av den fina vintern vi fått, ljus fin vit snö, adventsljustake och ängel (några tomtar) hos mig, det är sååå fint, I luv it!

Punka på cykeln idag efter strömavbrott i skolan, dumpade cykeln utanför Andreas dörr som var låst (till mitt försvar) och världens finaste har lagat mitt punkterade bakdäck trots huvudvärk och telefonmöten, du är guld, silver och diamanter i ett!

Ser fram emot pepparkaksbak, adventskonsert och mysiga soffkvällar, vinter på det här sättet får det gärna vara för min del :D

Närvaro - frånvaro


Du finns i varje andetag,
i varje skugga,
och i varje ögonblick.

Dina konturer och dina färger är utsuddade,
men du finns ändå kvar,
i varje cell finns du,

och då hjälper det inte att blunda,
för din närvaro är tydligare än någonsin.

Knowing she's there


Knowin' she's there makes it possible to live.
Knowin' she's there givin' all she's got to give.
And when the road got long and the load got heavier,
She'd whisper, "Babe, I'm in love with ya."
And made it easier to bear knowin' she's there.

Knowin' she's there when I reach out in my sleep.
Knowin' she's there to hold me when I'm weak.
And when the nights got cold and the days got drearier,
She'd whisper, "Babe, I'm right here with ya."
And made it easier to bear knowin' she's there.

Why did it make me take the lady's love for granted?
How could I live so deep in a woman and never notice a change?
Why doesn't any love ever go the way you planned it?
And why doesn't any woman ever stay the same?

Now knowin' she's there instead of bein' here with me,
Just knowin' she's there givin' him what she gave me,
And it ain't that I can't live without it,
But every time I think about it,
Somethin' inside me screams, somethin' inside me burns.
I feel somethin' inside me tear, knowin' she's there.

Dr Hook

...när natten har för få timmar för att bära mina tankar...




Perfektion


den här hösten som nu kanske kan kallas vinter är underbar på många sätt och vis.
Imorse när jag åt frukost efter en timmes morgonpromenad i ett vackert snövitt landskap kunde jag inte tänka på något annat än perfektion, solen som bryter sig fram mellan molnen och låter snön gnistra av all sin kraft på trädgrenarna och taken, det är underbart!

Perfektion i all din storhet,
perfektion i din nåd!


När känslan inte bär en framtid


Han viskar nära hennes hud,

du är så vacker, så bländande vacker.

Han smeker hennes kind och hon faller djupt in i hans ögon,
känner hans välbekanta andetag,

allt var så länge sedan men så smärtsamt nära. 

Tårarna letar sig ner för hennes kinder och hon ber,
lämna mig inte nu,
ensamheten förgör henne sakta och hon bönfaller,

vidrör mig och ge mig färg, gör mig synlig, ge mig liv. 

Hon känner honom,
mannen bredvid henne är nära,
så väldigt nära och hon borde be honom göra verklighet av hans obevekliga vilja att gå,

att lämna och välja det som inte känns.


De vet båda sanningen,
en symbol av odödlig kärlek finns mellan dem,
men känslan bär ingen framtid och nu hon står inte ut längre i en längtan som han belyser med sin närvaro. 

Hon står inte ut i närvaron av sig själv och frånvaron av dig som hon ännu inte känner.

Hon förnedrar sig själv ännu en gång,
på sina bara knän ber hon dig,
ge mig allt,
men hon krossas mot marken i ett nekande svar hon vet kommer, 
för hon klarar inte själv av att lämna, 
att gå. 

När tar det slut?

När finner du mig? 

Då kör vi...


...cyklar ner i all snö till stan och kapar av håret, fikar med Annis och börjar resan mot gyminstruktör Westerdahl, eventuellt, kanske, möjligtvis :-)

Trösklar


Funderar på det här med trösklar...inte trösklar som man har hemma, utan mentala trösklar, varför är vissa så höga och några så väldigt låga?!



Andnöd


Dina vackra fingrar sluts kring min hals,
de varma händer som förut smekte min tunna hud gräver sig nu djupt in och lämnar ilsket skrikande röda märken efter sig.

Här finns inte luft tillräckligt för oss båda och syrebristen kväver mitt hjärta,
ett hjärta som fortfarande i dödsryckningar slår för dig,

för dig,
du som förintat mig.

Ilskan slår henne rakt över ansiktet och smärtar mer än dina handlingar.

Inte en gång till,

aldrig en gång till. 

För hon vill möta sin kärlek, 
den som överstiger allt hennes förstånd och all rimlighet,
den kärlek som golvar men fortfarande bär,
bär i evighet.

Hon längtar efter den som älskar henne längre än vad hon någonsin kan förstå och begära,
längtar efter den som ser henne för den hon är,
i all sin brustenhet. 

Men först måste hon älska sig själv,
mer än spegelbilden som du gav henne. 

En spegelbild som fortfarande är alltför attraherande och förför hennes inre skoningslöst.

Men sanningen är att den bleknar, 
långsamt träder hennes verkliga bild fram i ljuset av din storhet, 
du fyller i hennes konturer, 
helar och renar inifrån och ut, 
håller med en trofasthet som aldrig sett sitt like. 

Hon äger hoppet.  

Utan dig

Hon har ingenting att säga,
orden fastnar och käken spänns,
det finns ingen, ingen som gör henne så genomskinlig,
så som du gör. 

Hon vill inte minnas,
hon vill leva i sin bitterljuva förnekelse för alltid,
men världen stannar inte,
den gör sig ständigt påmind och det sliter henne i bitar.

Hon ser på avstånd,
i din värld finns hon inte längre,
rationellt bortvald och din framtid ser så ljus ut,
på avstånd.

Du har kasserat och kvar ligger hon med naken hud på kalla blöta höstlöv.

Förlåt hennes naiva blåa ögon som inte ville förstå,
du dödade henne så långsamt,
och mot svart asfalt smetade du ut hennes blodröda hopp,

det gör fortfarande ont.

Insikten får paniken att sprida sig i bröstet,
en kall sorg gör den oundvikliga insikten skoningslös,
hon måste gå och hon måste stå stark,

för att möta det som är hennes liv, utan dig,
tillsynes ensam,
men aldrig övergiven.  


 


När du klär av dig

Bo kaspers orkester får beskriva dagen idag:
Jag skulle säga nåt om jorden
nånting om hur jävlig mänskan är
Jag sökte efter dom perfekta orden
det kan gå när du inte är här

När du kommer stannar allting av
När du klär av dig
slutar världen snurra kring sitt nav
När du klär av dig

Jag hade precis nånting på tungan
som kanske kunde göra någon gott
Som kunde få en man att sluta längta
efter nåt som han redan har fått

När du kommer stannar allting av
När du klär av dig
slutar världen snurra kring sitt nav
När du klär av dig

Bilden blir flimmer och ljudet blir brus
försvinner i ett hål i väggen
Nånstans i ditt stora fina vita hus

För när du kommer stannar allting av
När du klär av mig
När du klär av dig
slutar världen snurra kring sitt nav
När du klär av dig



Glad i själen!


Finaste






Blir så lycklig!


Trofasthet


Lyckan smeker henne,

så nöjd,
så lycklig.


Jag har tagit din hand och det finns ingen väg tillbaka, aldrig.

Du är mitt hopp,

mitt liv,
mitt allt.

Mitt liv är förgängligt men du är trofast,

alltid,
för alltid.

~

Vann kriget med fastighetsskötaren, nu är det konstaterat att det är nåt lurt i lägenheten. Och om det är något att vara glad för ska väl vara osagt för jag kommer ju antagligen får upppleva att väggar rivs och sätts upp i min lägenhet, men jag VANN! Jag har inte haft fel på min näsa i ett år :-P

När jag missat mitt morgonkaffe och läst min organisationsteori åkte dunvästen på och jag mötte upp Andreas vid trädgårdsföreningen för lite träning. Vilken höst vi har, helt otroligt vackert :-) Brukar det vara såhär vackert?

Vi tränade och kämpade ganska så hårt, blandat skratt och hysteriska försök att pressa ut det sista av krafterna. Penchisarna fick nog lite att småle åt idag iaf =)

Vi cyklade hem i solen och lunchade med Josef och det bjöds på trevliga samtal, kaffe och glass. Fin fin lunch!

Sem kröp Emma ner i brassestolen på balkongen och läste eftermiddagens dos av organisationsteorin. Det var underbart skönt i solen och solglasögonen åkte på!

Anna kom på eftermiddagen och sällskapade med mig i städningen, sen dök tjejerna upp och vi har haft bokcirkel här hemma och diskuterat bildfaktorn av Magnus Malm. Sjukt fin grupp och sköna diskussioner <3 Känns riktigt bra och spännande.

Nu är det dags för mig att krypa ner i sängen och försöka ställa om dygnet igen till normal dygnsrytm.

Är tacksam för en väldigt fin dag!



En nästan vanlig söndag


Efter kyrkan lunchade vi hemma hos Andreas och efter lite fix och trix gick vi ut och njöt av hösten, dagens bästa beslut :D

Jag och Rebecka jobbade lite på attityden och fasaderna och skulle vara snygga på bild, vilket bara slutade i stela flickor på bild ;-)

Bjuder på ett axplock! 



Rebecka och Emma jobbar lite på attityden ;-)





Emma stelar sig framför grafittiväggen :-P




Emma och Andreas favoritposé, en ganska vanlig syn :D




Rebecka och Emma provar på kändislivet och blir paparazzifotograferade under promenad :-)


Foto: Andreas Klintemyr och Rebecka Skårsjö

 


Tidigare inlägg Nyare inlägg