Så går en dag

...halkan och isen kom till Linköping ungefär samtidigt som vi stockholmstjejer anlände till staden. Och här är allt som vanligt :-) en lugnare terminsstart än i höstas och det känns bra. Det var onekligen skönt att komma tillbaka till lägenheten, min säng och ja det som är mitt hemma.

Elin och jag startade skolveckan på waynes med kaffe och mat. Det blev inte så mycket pluggat men en hel del planerande inför flytten som närmar sig med stormsteg. Bara nästa veckas tenta kvar och sen bär det av.

Och visst känns det bra att fortsätta plugget trots den där gnagande känslan av att det är lite meningslöst och tillkrånglat. Men det är ju i den här riktiningen jag ska, inte åt andra hållet, inte tillbaka.

(det vet du ju Emma)

Vill ofta så mycket mer, så det inte blir någonting kvar utav det, ingenting alls.

Och visst var det en omtumlande julledighet. Kastas in i Sollentunalivet igen och jag ville stanna och jag ville tillbaka till allt som är mitt trygga. Men ännu är det inte dags och ingenting försvinner, varken hos mig själv, här eller där.

Känslan av att jag måste ingenting, fyller mig och jag hoppas att den aldrig försvinner.

Avocadon var nära döden men  jag tror jag har räddat den.

Minns, tänker och funderar men ja tror att det bleknar och jag hoppas solen och våren bleker det ännu mer, succesivt!

Så jag slipper detta:

Ridån föll ner,
svartare än den mörkaste natt.
Oemotståndlig smärta som fyller ögonen med tårar.
Tårar som faller ner tungt på golvet.
Kroppen viker sig,
själen är trött,
kroppen är trött,
och jag faller.

Jag kämpar emot med all min kraft,
jag ger upp,
du fångar mig när jag faller,
jag vet,
men ändå är jag så rädd.

Vill falla men förnuftet säger nej.

Jag faller till tonerna av en röst som smeker och jag sätter händerna i golvet.

Ljudet fastnar i halsen och tårarna rinner.

Ett väsande ljud,

Varför?

Det släpper,
och du möter mig och säger:
Du vet ju,
Emma, du vet ju.
 
Och du ser ett brustet hjärta när jag kommer hem.
Och du håller mig så hårt, sådär hårt så det inte går att tvivla.

Nu är det över och jag vilar i tystnaden och långt bort, så långt bort hör jag jubel.

Ni jublar och sjunger och snart sjunger jag med er och för dig.

Jag har börjat glömma mina tvättider, vilket är väldigt ovanligt, jag brukar ha koll :-P
Jag säger som Helena sa den natten när jag fibblade bort min telefon, - Emma gör inte sånt här :-)

Jag bokar min tvättid och så skriver jag inte upp den, vilket gör att jag under veckan byter tvättdag i mitt huvud till en dag som passar lite bättre och så när jag ska tvättid så kommer jag ner och tre veckor i rad nu har tvättiden varit kvällen eller morgonen dagen innan. Upss!

Igår var det ganska skönt att slippa tvätta faktiskt.
Efter lussebullefrukost och kaffe under föreläsningen och faktiskt en produkiv pluggdag därefter blev det friskis och svettis och deras corepass....aj aj aj min mage, det tar, idag är jag väl medveten om att jag har en mage...som om jag inte vore det annars :-P

Cyklade förbi hemköp och köpte pepparkakor, brieost och nybakat bröd. Hem och in i duschen och kokade soppa. Sen stod Helen utanför dörren med en flaska vin och vi slog oss ner och avnjöt middag med tända ljus.
Efter några glas vin var vi redo att börja planera torsdagens Ellenträff där ämnet sex, lust och kroppen ska behandlas. :-)

Haha vad skoj vi hade...fnittriga som få kikade vi i RFSU:s infoböcker och planerade kondomrullningar på bananer och andra lekar!

Jag är så grymt tacksam över Ellen ja och Helen då också ;-)

I söndags hade vi julupptaktsheldag:

Började med att gå på gudstjänst tillsammans med Elin och Joel, vi skrålade och sjöng :-) Mys! Sen fikade vi och blev indragna i planerna inför vårens "äldre ungdomsaktiviteter" vilket är ganska skoj tycker jag!
Efter en lång kyrkvistelse cyklade vi till gamla Linköping där det var julmarknad, regn och massa folk! Vi gick nåt varv men gav ganska snabbt upp för regn är inge kul!
Senare möttes vi upp på hemköp, vi som skulle baka :D Tim, Andreas, Joel, Elin och Emma skulle baka pepparkakor och Lussisar och bakade gjorde vi, både det ena och det andra ;-)

En text från förra veckan sitter kvar i mitt huvud:

Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vi är kraftfulla bakom allt förnuft.
det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss.
Vi frågar oss själva - Vem är jag att vara lysande, härlig, talangfull och fantastisk?
Faktiskt - Vem är du att vara allt det?
Du är ett barn av Gud.
Att du spelar liten gör inte världen bättre.
det finns ingenting upplyst över att krypma för att andra inte ska känna sig osäkrai din närhet.
Vi är födda att visa Gud härligheten som finns i oss inom oss.
Den finns inte bara i några av oss - den finns i oss alla.
Och när vi låter vårt ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.
När vi blir fria från vår egen rädsla, befriar vi vår närvaro automatiskt andra omkring oss.

Ur ett tal till nationen av Nelson Mandela.

En annan tanke vägrar också lämna min hjärna...
Till våren kanske...
Starta upp avlastning för ensamstående föräldrar genom att ta hand om deras barn några timmar.
Kanske bara tid för en kaffe, en stund på en madrass med lite lugn musik eller bara tid att gå och klippa sig.
För hur viktig är inte egentiden? Vi är ingenting utan egentiden, ingenting.

Tankar som får växa...
Fast jag tror jag har facit i handen.

Tryckte verkligen ner mig själv i skorna i helgen, ännu en gång så långt ner. Varför, varför och åter varför?
Jag tappar förtroendet  och jag tappar självkänslan.

Joel, Elin och jag var och lyssnade på Olle Carlsson nu på eftermiddagen. Vi sänkte medleåldern med jag 30 år kanske...men han är otrolig även om jag kanske inte tyckte att han fick fram sitt budskap på bästa sätt, så som jag har hört honom förut. Men bara hans röst, hållning och ord gör att jag känner hopp.

Några smakprov från en fredagskväll som började som en "en lugn öl på HG"
som blev en middag hos Elin med St Inez!

Vila mitt trötta hjärta där får.