Så går en dag

Hon andas in din utandningsluft,
den är varm och fuktig.
Men hon känner dig inte,
det är tomt under hennes händer.

Ihåligt bankar hennes lilla hjärta i bröstet.

Alkoholen rusar hennes kropp och får själen att längta efter det som är evigt.

Du känner förändringen,
 att hennes händer inte längre smeker dig,
du tar något som hon inte längre vill ge.

Hon är inte där,
spelet är över och kvar finns bara ett tomt skal,
och du gör henne illa med all hennes tillåtelse.

Ett iskallt dött hjärta tar emot det som förväntas smeka en människa varm,
men din beröring får henne att vilja kräkas.
Allt når sin kulmen och hon kapitulerar och du flyr.

Kvar finns en trasig själ som kunde ha kallats min,
men jag känner inte igen den flickan som sitter där i mörkret,
 med tårarna rinnandes ner för kinderna på den våta kalla asfalten,

Vem är hon?

På torsdag möts vi.

...förvandlades till Pappa Rudolf,
med stor säkerhet KOMMER min tavellister ramla ner,
eftersom dom sitter efter konstens alla regler med,
 fina betongplugg,
exemplariska borrhål,
kanonbra skruv,
i en GIPSVÄGG

Och det är bara så typiskt mig,
att när jag upptäcker att det är en gipsvägg,
så skiter jag i det,
för nu ska ju listskruttarna upp,
jag har ju bestämt mig, 
och jag skulle ju fixa det här,

så Emma borrar och pluggar och skruvar upp dom med mina BETONGVÄGGREJER, 
 i hopp om att det dröjer en stund innan dom ramlar ner,
för nu skulle dom ju upp.

Hon kan den där kvinnan :-P
(envisa dumma gris)  

behöver jag säga att jag såhär innan förfesten sitter och läser om mollypluggar och gipsankare,
för NÅGON gång ska jag göra om skiten.

Men man lär sig av sina misstag eler hur var det,
MEN jag försökte och såhär blev det:




Dom tomma tavelramarna ska få något motiv så småningom :D




Nu är det Carola, en flaska vin och några bira som gäller, 
jag ska supa bort mina krossade hantverkaredrömmar ;-) 



Åh Mickey att du inte fattar vad du får
Jag vill att du ska stanna varenda gång du går
Åh Mickey att du inte fattar hur det är
Så se på mig Mickey
Vad jag vill ge Mickey, se Mickey, se hur det är Mickey 

Ikväll ska vi skaka rumpa! 

:D

Nu ska ovven fram!


 

Har ätit helgfrukost, A-fil med svartvinbärssmak och nu är jag inne på andra koppen kaffe.
Scrollar lite bloggar, har slängt in en tvätt och väntar på energi att klä på mig.

Jag är bitter, ledsen och ganska uppgiven och tänker fan.

Vill inte tänka fan,
men åkte som en magnet tillbaka till ruta ett och jag blir stum.

Varför varför varför....det suger sååå hårt,
och jag förstår faktiskt inte,
nej det gör jag inte,

någonting växer inuti mig och jag är så arg.

Det var inte såhär det skulle bli,

om jag ska förklara mitt inre med en bild så tänk hur du tar sand i handen på en strand och låter den silas genom fingrarna, försök sedan samla ihop alla små små sandkorn igen och försök stoppa sanden men den rinner bara igenom....

Nyhetsmorgon pratar om Sydafrika,
och jag vill bara fly. NU!

Okej dagens dos av attack...

Igår bjöd dagen på mycket fixande med lägenheten,
spikade fast kablar längs listerna och planterade om växter.

Kvällen bjöd på en kväll i kyrkan med nya bekantskaper,
intressanta vinklingar och kaffe.

Korsordsmarathon på Salas vardagsrumsgolv och väldigt intressanta genusdiskussioner.

Nu ska jag pallra mig ur soffan och ta mig ut i regnet och promma med Evelina :-)

Sen kanske det blir fika på stan, systemet och tentakravall ikväll.

Men det bästa den här helgen är nog ändå korvgrillningen i ett regningt eklandskap som väntas imorgon, den ser jag fram emot och en kväll i soffan!

Skönt att man lever här och nu :-P

Skrutt är var jag är...

Promenad i regnet,
åsiktsdiskussion 
en stund på stan,
blind av svartsjuka,
återhämtning och mat,
Bonde söker Fru med finingar,
helande skratt och massage till Mammas Pojkar,

jordens mest flummiga dag i skolan tillsammans med Gruppen :-)

En bra dag helt enkelt.

:D









Det är lättare när du sätter ord på dina tankar,
för då ser jag skillnaden tydligt,
slår ner blicken mot boken i min hand,
du skulle aldrig ens ta i den,

och så är det bara,
endst för mig att acceptera,
och det får mig att vilja gå.
fastän du redan lämnat.

Orden svider i mina ögon,
innebörden bränner,
insikten helar,

det var rätt.

Du är mitt hopp,
all min längtan sätter jag till dig,
jag förtröstar på dig,
jag ber,
svik mig inte,
bär mig, 
låt inte mina fiender vinna och triumfera sin kraft.  

Befäst sanningen;
den som hoppas på dig blir aldrig sviken,
den som tror ska inte stå tomhänt.
 
Mitt hopp,
min vän, 
det är allt jag har.

Så lär mig dina vägar,
låt mig se dina stigar, 
led mig i din sanning.
 
Du som möter när jag tillåter, 
du som andas din kärlek i ett kallt inre, 
när jag öppnar mitt hjärta. 

Ständigt hoppas jag på dig.

Värm mitt hjärta,
tina det i din hand,
 och forma mig i kärlek, 
för du är stor, 
så stor i ödmjukhet. 
 
 


Psalm 25:1-10

Såhär KAN det se ut när Joel och Elin har sina mest kreativa stunder ;-)

~

Allt faller med orden

Hör min egen röst, 
andetagen smeker lätt din kind, 
fingrar som vant leker över ditt bröst,
letar sig neråt och landar.

Hör dina ord, 
men ingenting sägs, 
för vi vet,
att allt faller med orden. 

Vi berör,
varandra?  

Rör vid dig och mig.

Ett klingande skratt som förlorade sin kraft,
när orden fick mening, 
en avisande hand, 
och du hör plötsligt tystnaden eka. 

Jag hör min egen röst, 
hör din röst, 
hör hennes röst, 

hennes skratt som genomljuder allt.  

Besitter inte kraft att förändra någonting, 
så jag reser mig med all min längtan från din sida, 
och går mot framtiden.

Stark? 

~
 
 

HALMbalsrullning, Erik var expert och ihärdig :-)


Hur ska vi göra nu, HALMbalen SKA upp på den andra.


Men OM vi gör såhär...


Det här kan bli JÄVLIGT tungt...

Vi kämpas faktiskt ganska mycket,
vi hade halm överallt,
och jag skrattade så jag grät.

Sen klättrade vi i träd istället,
jag i dom små för jag är nybörjare och vill inte bli lyft upp till första grenen,
Erik och Andreas i dom stora träden för dom är långa, starka och har babianarmar. 


Livet på en pinne!

Sen pluggades det,
fikades med Jossan,
och chillades med Elin.

Nu är jag trött!

och du ser världen med andra ögon,
mina blå ser fortfarande vårens motiv, 
 samma vackra bild,

men ur ett annat perspektiv.

Jag vill vara långt borta, 
när du är nära, 
önskar att jag vore nära,
 när du är inte är här.

Och du frågar mig varför jag är kall, 
 varför mina ögon är så svarta?
 
Svaret uteblir för du har redan en sanning klar,
men du vill inte se,
 den som är min.

Jag gömmer min sanning långt inne,
 och glömmer var jag lagt nyckeln.

Tystnaden ekar mellan oss, 
och jag ber dig,
 säg ingenting.
 
För jag ser,
 och jag hör,

alla mina sinnen känner,

det som du gömmer i din röst, 
 det som du försöker skugga med ditt leende. 

Jag hör vad som döljer sig i din handling, 

för det är en ny höst,
du har dina mål,
du ska framåt,
 vidare och förbi. 

Det finns dom som är tysta, 
när dom faller,
men det är inte jag, 
tystnar jag har du förlorat, 
 och då kommer jag inte tillbaks.  

 
  
 

   Du förändrade mitt liv,
  

   imorgon kan det vara försent,

   framtiden vet vi ingenting om.


Du förändrade mitt liv,
mitt liv blir aldrig så som det var innan dig,
och jag är tacksam.

Jag skulle aldrig vilja vara utan den upplevelsen det har varit att få möta dig.

Tack för att du går med mig.

Österlen, sommaren 2009

Ligger invirad i två filtar i soffan,
tända ljus, 
och Ernst på tv.
 
Envis förkylning botas med sömn och mängder av the,
ohälsosamma (?) mängder vätska och sömn,
hur kan man sova så mycket? 

Ska pallra mig iväg till skolan imorgon, 
mitt kära Linköpings Universitet, 
inget Norrköping,

SAKNAR PLUGGANDET HÄR, 
så är det bara. (punkt) 

Och så var det här med drömmarna:

Resandet: Ge mig Afrika....nu! 

Märkandet: Min mening och för evigt.

Behöver lite hjälp med tillfrisknandet,
lite bönekraft för att få bli frisk tills på fredag. 

Ska krypa ner i sängen nu, 
saknar sig så sjukt mycket.


Kram och godnatt! 
 
 

Smet in på biblioteket i lördags,
trivs där,
går längs de långa raderna av böcker,
drar mina fingrar längs ryggen på böckerna,
så många ord,
ett spektra av känslor, 
stor lycka och offantlig sorg, 
allt ryms.

Funderar på vilken bok som ska få dela sina ord med mig den här veckan, 
det är psykiatrivecka på biblioteket, 
Ditt inre centrum av Marta Cullberg Weston fick följa med hem. 

En bild från hennes ord har stannat kvar, 

Du sitter och tittar mot ett skogsbryn när du plötsligt ser en rörelse. Långsamt så lösgör sig en gestalt ur skuggorna. En person framträder och kommer vandrande mot dig. När personen kommer närmare inser du att det är du själv. 

Vad är det du ser?
Vad känner du inför dig själv när du iakttar personen?
Är du nöjd med den du är?

Kanske slitna frågeställningar, 
uttjatade ord, 
självkänsla vs självförtroende, 

men ständigt aktuellt, 

allra helst när fotfästet glider, 
blicken viks undan i något som kanske kan kallas skam. 

Vågar vi se oss själva?

Det är dags att börja drömma igen, 
öppna upp hjärtat för vinden som vill ta tag,
för hjärtats slag som viskar - du är värd! 

Våga tro på hoppet, 
stå upp för det som är jag, 
ge min röst och mina ord luft. 

Vill andas drömmar igen.


~

Viljan var så stor, 
att få möta där du tar slut,

belysa det som ögat ser,
och som får hjärtat att krampa, 
en spegelbild av en tomhet,

ett eko i döda ögon,
resonans i en evighet, 
var förlorade du glädjen?

Tomma ögon söker,
ett mål,
något som består,
men som återigen fastnar i din återvändsgränd,
upprepning intill kall känsla av frustration.
 
Längtan att få ge ett svar,
ord utan eftertanke,
utan omvänd dragkamp. 

En öppenhet vi aldrig mer kommer uppleva, 
jag lägger sten efter sten på dess plats, 
snart är en oändligt hög mur klar, 
tillräckligt hög för att skydda?  

Ett ögonblick,
en verklighet att glömma,
 
små andetag i din närhet som du delar, 
men inte jag, 
det var aldrig jag.    

~

...kan ha dom skönaste och häftigaste fåtöljerna,
Elin och jag provläste i lördags.
Cred för organiserat plugg på en lördag, javisst!



Vi råkade synka vårt besök med franska alliansen eller nåt sånt som hade 90.års jubileum,
det var inte tyst någonstans....



Emmas Bill Bryson bok och Ipoden, fint sällskap.