Så går en dag

...nere på stan tillsammans med Helen. Hon är så bra, hon gör mig så glad, hon får mig att känna hopp :-) 

Fick senare på kvällen besök av en blöt vän, som fick the, knäckebröd, billig vitlöksost och en filt i köket tillsammans med några tända ljus och prat. Spännande och mysigt!

Klockan är sent men jag är lycklig i magen, som förövrigt vägrar bli mätt :-P

Emma och etc eller hur var det nu efter Emmas försening på 45 min imorse så har grupp eqvilibrium bytt namn till etc och Emma :-P

Vi har iaf grupparbetat och processat en halv rapport:

...har det varit gott om i min säng den senaste tiden :-)
 
Spikmattan har varit het och det är många som provat,
vissa med mer smärta,
andra med mer njutning.

..får vi se om han ringer, har efter mycket om och men tjatat till mig telefontid med Göran på US. Jag tvivlar på att han ringer, han har ju ignorerat mig i ett antal månader nu.

Men han ska få veta att han lever, den dumma apan.

Alltså att han inte vet vad han ska göra det är väl inte så konstigt, jag är ju värsta specfallet det vet jag, men att bara skita i det. Det gör mig så arg. Trots att han fått alla journaler och all info.  

Jag är inte döende, inte alls, jag är stark och orkar ringa och tjata, men om inte?
Stackars alla dom som faktiskt är sjuka...

Ikväll blir det till att skriva lapp med kom ihåg grejer och googla.


Kunskap är makt!

Känner en lycka svår att beskriva,
en lycka som hänger i en tunn sytråd,
men samtidigt är förankarad i det mest solida berg.

Klamrar mig fast,
men släpper.

Självständig?

Kryper tillbaka.

Beroende!

Förtröstan i praktiken,
förströstan dragen till sin spets:

Lägga bort jämförelsen, kampen och självständigheten?
Ni som är mina skydd, 
min tillflykt.  

Jag hör din röst,
så klar och varm,
den säger:

Ja min älskade,
ja, släpp taget.

Jag måste låta dig få komma in under trots att det gör ont,
inte om,
utan när,
när det värker.

Jag ser dig inte,
du står bakom mig men jag vet redan innan,
innan jag vänder mig om.  

Värme. 

Jag vet att du ler, 
hör det. 
jag känner det i kroppen, 
känner hur dina ögon glittrar och hur leendet sprider sig över ditt ansikte. 

Vilken gåva att dela den glädjen.



  

Tentan är avklarad och det gick bra tror jag :-)
Sommaren har kommit till Linköping och jag är trött i huvudet, vill kliva ur mitt snurrande hjul men det är skitsvårt.
Sol på altanen, en bok, vill bara sova.

Bjuder er på godbiatr från vårt kylskåp så länge:

Nu ska jag ta tag i det sista tentaplugget inför imorgon...

...var Elin, Lovisa och jag på stan...vi kopplade bort tentan med att prova kläder och fika :-)

Elin och Emma förlorade sig själva i studentklänningar och liknande på MQ och hade grymt kul i provrummet! Vi försökte desperat komma på en anledning till att köpa finklänning men kunde inte för vårat liv komma på en enda :-P 


 

..var den här Herrn idag som gav min cykel en renovering när jag stod med platt däck efter Gudstjänsten idag.

Nu lämnar jag in för ett tag,

har ingenting,
verkligen ingenting att ge.

Tom.

Och visst ser jag,
och visst hör jag,
men jag vill inte,
inte alls.
Och därför gömmer jag mig bakom plexiglas.
 
Var försvann jag?

Sätter ner en fot, min fot.

Önskar dig lycka till.

Ljuger för dig.

Den här texten kommer tillbaka till mig gång på gång, försöker minnas den när jag rusar:

Brev till en okänd:

Jag hoppas du ser mig den dagen.

Jag vet att jag kommmer vara en av många,
min självkänsla  låg omgiven av vackra människor.

Se mig, du som ser mig för den jag är innanför.

Se mig du, som känner mina tankar, som delar min fruktan, min ångest och rädsla.

Jag hoppas du ser mig,

du som ser mig för den jag är,

för den som jag inte alltid förstår att jag är.

Tala till mig du som ser att jag är vacker.

Tala med mig du som ser mina blonda hårtestar och blåa ögon.

Byt dina ord med mig, du som ser den jag känner.

Se mig,
du som ser glädjen som sjuder inom mig.

Tala till mig,
du som ser det glittrande i mina ögon.

Håll mig,
du som ser djupet och vidden.

Håll mig och släpp mig aldrig.

Sollentuna, April 2008.


Saknar mina finingar:

Faller inför dig,
landar mjukt,
bekänner mig chanslös inför mig själv.

Accepterar min svaghet, 
ge mig mod. 

Ser min styrka och lägger fram den,
ger till dig att använda,
som en gåva.

Ber om din kraft,
kraft att hantera det jag själv inte klarar av.

Är liten,
liten i din famn.
Spänningar släpper och rinner av,
kampen är över.

Jag måste inte kämpa,
du finns.

Andas i din närhet

Mitt liv,
nu,
är cirklar.

Jag går runt,
runt,

ja,
dansar kanske rent av.

Dansar genom innerlig glädje som fyller hela mitt inre,
vidare till det lägre,
som inte är så lågt,
vågar knappt säga det,
men jag faller inte lika djupt, 
så som då, 
är det sanning? 

Du fångar mig,
likt en vän,
som aldrig suddas ut.

Blir förd,
och förförd,
lockas,
du lockar, 
men vad är verklighet?

Valsar på bryggan med din hand stadigt i min rygg,
ser du ljuset?
Det magiska månljuset som får min kropp att skälva under dina händer,
ser du det mörka bakom det glittrande i mina ögon?
Vågar du?
 
Tre cirklar som går in i varandra,
tre som ger olika,
som möter på tre punkter,
olika.
 
Törstar.

Konkurerar med mitt tålamod,
slåss mot min kontroll,
kapitulerar inför det vackraste,
och släpper,
jag måste släppa.

Håller jag hårt kommer allt gå sönder,
så jag släpper.

Rädd för att förlora det vackraste i mitt liv,
finns chansen att vinna?
 
Kanske vinna mest över mig själv.
 
Kämpar,
försöker släppa,
och lever!

´
När den värsta baksmällan lagt sig från fredagen och SOF-kortegen rullat genom stan gav vi oss iväg till Eriks landställe, hela gänget :-)

...är jag numera...imorse när jag vaknade efter ännu en natt med ungefär hälften sovda timmar av vad jag brukar sova...så släpar jag mig in till badrummet och gör det jag ska göra för att sedan gå ut och klä på mig. Då ser jag att det regnar...attsingen, jag som ska knata 2.5:an.

Går in på mitt rum och drar på mig ett par brallor för att sedan dra upp persiennen för att kolla HUR mycket det regnar. Där står jag väldigt naken med persiennsnöret i handen när jag ser att HÄXHATTEN står på balkongen tvärs över och röker och att karln höjer handen och vinkar till mig. Vinkar till en väldigt naken Emma med persiennsnöret i handen och en ganska påtaglig känsla av pinsamhet. Fy fy fy fy...jag vill inte.

Jag vill inte visa upp min kropp för häxhatten som inte ens har vett att låtsas att han inte ser mig när jag är totalt pucko i huvudet och tror att jag är själv på jorden.

Såhär i efterhand så är det liiite kul, men ytterst lite, jag skäms fortfarande och jag kan ju säga att mina persienner är konstant nere nu. Det är mörkläggning som gäller ;-) 

Natten och adjö!
 

...nu har vi sparkat igång.

Förlorade spelet,
du vann.

jag har vetat det hela tiden.

Kan inte dela din glädje.

Inte nu,
kanske sen,
men inte nu.
 
Tappar mina pärlor,
försökte hålla er i min famn,
jag tappade allt.

Ni gled ur mitt hårda grepp,
som sand rann ni mellan mina fingrar,
jag kämpade så mycket,
men du såg aldrig, 
min kärlek kvävdes.  

En liten del av mig dör.

Ni är vackra, så mycket vackrare.
Allt det jag inte klarar det klarar du,
och jag vet att jag har fel,
så fel.

Varför alltid denna återvändsgränd?

Ständig återvändsgränd.

...bara chilla och ta det lungt och va sådär cool, men det går bara inte!

Känslorna,
först de trevliga, snälla och fina,
ramlar över mig,
men byts sakteliga ut mot små svarta,
och jag kan ju inte veta,
för jag vill ju kanske egentligen bara veta,
och det var ju fel, fel, fel...
Nu var det ju dig det handlade om,
glömmer så lätt,
måste bero på åldern :-P

Jag är så oresonabel just nu så det skriker om det,

Och jag har så fel.

Citat från kvällens cell, (sådant diskuterar vi :-P): 

-Jag har PMS två veckor innan jag ska ha mens och sen har jag PMS två veckor efter mens :-P
 
Böneämne??!?!?!?

Goodbaaajjj!

är Emma just nu,
grymt rastlös.

Ledig förmiddag och jag bara går från det ena till det andra och låter allt ta över.

Lyssnar på Winnerbäck för att överrösta grannarnas förbannade musik (planerar en kupp).

Sol på balkongen,
en kaffe,
lite läsning.

Orkar inte ta tag riktigt.

Gruppen på gång in för grupparbete, bedömning,

Vad ska bedömas?
Hur ska det bedömas?

Många frågor, många svar, olika åsikter.

Process!

Träning och cellgrupp...

Vill lite för mycket och borde backa mina tankar.

Trycka på knappen, påminnelsen om att nu är det jag.

Igår stod du där,
så länge sedan,
en evighet,
nu.

Men jag är klar,
klar med dig,
iallafall i nyktert tillstånd.

Jag vill inte,
JAG vill inte,
och det har inte med dig att göra.

Jag är klar.
 

Redo att lämna dig bakom.

Du kryper in under huden på mig,
gör mig livrädd,

denna ständiga rädsla,
rädd för känslan,
rädd för att tappa kontrollen.

Jag måste.

Väntan,
tålamod,
insikt.
 
Det finns inget att förlora eller vinna,
det handlar om att leva.

Våga känna.

För du lägger dig som bomull under min hud,
skyddar mig och gör mig varm,
jag behöver inte vara rädd,
men jag är det.

Kontroll.

Ska försöka släppa och våga,

befria mig från rädslan och ge mig mod,

mod att bli fri.

Vill bara att du ska röra vid mig,
snudda vid mig,
lite försiktigt,
bara så jag känner att jag lever.

Rör vid mig så jag får känna din värme,
känna att du ser,
att du hör,
och att du finns.

Var mig nära.

Ja även när du inte är här,

var mig nära.

...såg besvikelsen i dina ögon, 
   du såg samma besvikelse i mig,
   samma besvikelse som du gav mig.

   En verklighet.

   och vet inte riktigt hur jag mår,
   känner efter, 

   bara ett lugn, 
   små varma rörelser i magtrakten, 

   njuter, 

   för jag vet att dom försvinner ju närmre dagen kommer,
   suddas ut av ljuset,
   men nu är du så påtaglig,
   och jag får vila.


Gårdagskvällen bjöd på grillning på Colonia i spöregn, men trevligt var det ändå :-) Lite mat, mer vin och skratt gjorde regnet ganska avlägset.
Kvällen fortsatte på ett lite lerigt campus där Petter spelade och Johan och jag ramlade omkring i ett folkhav och diggade.

Kvällen avslutades hemma i köket med varmkorv och brieost... :D

Idag blir det förhoppningsvis Söderköping tillsammans med finingar om Emma kan leva hela dagen, jag är ju helt oförmögen att sova på morgonen :-P
Ikväll blir det grillning och fattömning på HG, yey, om vi orkar, om vi vill, om vi ska!

..att du gör mig illa fortfarande,
..hatar att du påverkar mig så djupt,
..blir ledsen över att det skär,
..små små fragment.

Men nu är det över och kaffet är snart klart för att få hällas ner i termosen och sen blir det vovvepromenad med Helen i skogen med kaffe!

...trött och bara den där jobbiga känslan...av vad vet jag inte.

...så regnar det också och blåser. 

Prutt! 

...jag hyser otrevliga känslor mot mina grannar...

alltså det har varit knäpptyst hela tiden, nästan sen vi flyttade hit,
tills nu...
i förrgår hade dom konflikthantering i rummet intill mitt, och det lät...(när andas dom?)

och nu när Elin och jag effektiv?pluggar här hemma så drar dom igång värsta partyt på andra sidan väggen...med en bas som heter duga...det bör nämnas att dom drog igång 22.30 igår också... :-P

bör jag nämna att Pensionär 1 och 2 har stått med örat mot väggen för att lokalisera ljudet, vilka grannar det är som låter....

vilka känslor detta kan väcka...skrämmande...inte konstigt att det finns krig i världen :-P

nån som flyr från sitt plugg :-P näe då!

fadderutbildning igår, 
och när jag tittar på dom här bilderna från majfesten så kan jag inte ens tvivla på att det kommer bli

...och känner lite rosa bomull runt hjärtat med frukosten i ena handen och tekoppen i den andra och lyssnar på Van Morrissons gamla skivor på spotify.

Ett litet orosmoln flyger runt inombords, jag är lite rädd, kanske mest för mig själv.

Vädret tillåter liksom det, regnet hänger i luften och musiken tränger sig in i kroppen, det är ganska skönt.

Har lite saker på min todo-list men dom får vänta lite.
 
Har försökt på tag på kvinnokliniken ännu en gång eftersom de glömmer mig gång på gång, så liten är man. Men nu jäklar...! Han vet inte vad han ska göra med mig, jag slår vad dom det....det är därför han inte hör av sig. Typiskt.

Nä dagen får börja nu,

semenarium och fadderutbildning ikväll....

Vi från la casa önskar en trevlig dag med lite bilder från vår eminenta baksida:

en kväll som började på kvinnojouren med en ganska tung föreläsning om mäns våld mot kvinnor slutade med film och trevligt sällskap i det berömda kollektivet.

Soffmyskaos:

..helg tillsammans med Mamma och Pappa i Fagervik.

Ett vackert Fagervik, som tar form.
Ett varmt Fagervik med sol, sköna brassestolar, god mat och gott vin.
Ett fagervik med lagom arbete och lagom med plugg.
Ett Fagervik med bra musik.

En bra helg!

Nu är jag hemma och har planterat växter som jag snott från landet, lite potatis och fixat lite på vår baksida.
Hann med en springtur i spåret och sprang om...HÖR NU tre HELA PERSONER...Emma sprang om TREPERSONER!
Jag är så jäkla stolt :-P

Dog efter styrkan men men, jag spran om TREHELAPERSONER! (och dom var inte barn, pensionärer :-)

Nu kommer Elin hem och vi ska dricka te!

Imorn blir det Tranås för sista gången. Yey!

Och kvinnojouren förståss och kanske lite sällskap.

Det är ganska mys just nu!

hur det någonsin ska kunna tina inuti mig,

istid,
tjock förbannad istid

hur jag ska kunna andas.

Jag sitter fast,

fastnar alltid i min labyrint

och jag vill bara dö.  

Andnöd  

Jag hatar det,
det är så starkt,
hatar dig inte,
jag hatar det,
vet inte vad,
men vad det än är så hatar jag det.

Den situationen,
som får mig att försvinna,
blekna och sjunka till botten.

Förintas

Alltid utan förvarning.

Och det enda jag vill göra är att lägga mig ner och skrika,
banka och slå,
försvinna och låta allt bara rinna över.
 
Men jag får inte,
jag måste kämpa,

kämpa för verkligeheten,

för att inte stå ensam

kämpa emot för mina känslor är irrationella och helt omotiverade.

Osynliga

Och det finns inget svar,
på frågan varför. 

Därför tystnar jag,  
så flyr jag, 
flyr till mitt eget, 
mitt mörka,

ett skal kvar av mig  

för det är ju där jag trivs, 
det har du ju sagt, 
och nog väljer jag det här själv, 
det gör jag, 
hela tiden. 

Väljer fel,
låter känslan ta över,
alltid för ofta.

Jag är ju inte som du, 
en önskan om att vara som du,
att jag hade fått det där som du fick, 
som du fick för att du klarar av, 

för att du är stark, 
och jag är svag
  

För mig skär det,
det du har,
jag behöver det,
så förbannat, jävla mycket behöver jag det.

Och nu vill jag bara fylla mitt tomma ekande inre med rött starkt härligt vin,

för att få se stjärnorna rusa fortare än jag,
för att få förlora mig

Men det var då,
det är repris,
och det handlar bara om en sak,
och det är fel,
så jävla fel.

På ett sätt hatar jag spelet,
det där jävla spelet,
för det är så fult,
och jag passar inte in,
det är bara jag som inte kan ta spelreglerna,
för jag förlorar mig,
alltid,
jag faller alltid.

Förbannad, ledsen och arg.
 
Så jävla förbannad,
mest på mig själv,
för att jag inte klarar,
klarar av att vara,
klarar av att se.

Förbannad för att det spränger så i bröstet och att jag inte kan hantera det.

Kommer jag någonsin bli nöjd?
eller kommer denna förbannade rastlöshet och tomhet förfölja mig in i evigheten?

En tomhet jag inte kan fylla med någonting.

Rädd,
för jag vill kunna,
ledsen,
 för att du inte vågar se.

Det är min största tillgång och min djupaste svaghet,
samspel.

...och visst tinar jag men inte inatt.